Cafébrus

Flickans rastlösa sprattlande
Matas av ljudlösa händer

Ute blåser det stilla
Molnen rör sig utan att brådska

Vinden i tyget på bordet
Espressomaskinens brus

Urtavlan med de livlösa visarna
Står ändå inte helt still


Snurra

Snurra runt

I would like to spend time watching you do what you love.

Sommarplaner, halvlovsrapport

Hittils har jag gjort följande:

Klarat en låt på expert på Guitar Hero
Solat lite så jag blir lite brun (med betoning på lite)
Gått en lång promenad
Åkt inlines
Gått på bio
Ätit sushi
Ätit glass
Fikat
Lyckats använda mina linser en dag
Städat lägenheten jättenoga
Filat på mitt poesimanus

Patetism

Om jag vågade skulle jag sälja datorn, säga upp lägenheten, hoppa av skolan och se vad konsekvenserna skulle bli.

Jag önskar att jag inte varje dag var så stel överallt att jag har ont i bröstkorg, nacke, armar och händer.

Jag önskar att jag inte rökte.

Jag önskar att jag inte hade så mycket finnar.

Jag önskar att jag sov bättre och inte snarkade.

Jag önskar att jag inte gråter flera dagar i veckan.

Nimbostratus

Melodiskt molnfall över skogsdamm och tegelhus

det regnar mellanspel;
en tystnad oss toner emellan

i väntan på sol

om vatten är en metafor för något helt annat

Inte lätt att vara ensam när liten är rädd.

Doftar varmt av fuktigt trä,
och jag undrar:
varför gå till lidande för att finna ro.

Allt verkar handla om vatten.
-Gode gud och jesus, hjälp mig.

Havet slår vågor,
och himlen gråter.

Analogier om att poesia

Att skriva poesi är som att famla efter ord tills det känns,
men ändå inte helt rätt.

Att skriva poesi är som att älska i nymånens sken,
och försköna berättelsen i efterhand.

Att skriva poesi är som att vänta på ett regn som aldrig kommer,
och sedan förlora sig i det helt.

Att skriva poesi är som att gråta sig till sömns,
och senare glömma bort varför.

Att skriva poesi är som att fylla en tomhet,
och samtidigt som att tömma en fullhet.

Dagsrapport

Idag har jag druckit tre liter vatten, sett minst femton Futurama-avsnitt (med dvd-kommentarer) och känt mig fantastiskt trött.

Förskola

- Du ser faktiskt ut som en tjej fast du är kille.

Sol. Det är tjugofyra grader på morgonen. Jag vattnar buskar och rensar ogräs.

En flicka frågar om jag har några barn. Nej, säger jag, jag är inte så gammal, bara tjugofem år. Hennes mamma är trettiotre, och hennes bror åtta. Jag inser det dumma i mitt påstående. Nej, inga djur har jag heller.
- Har du ingenting alls?
- Nej, jag har ingenting alls.
Det växer i mig. Varför är jag så otroligt korkad att jag bor i en etta med ingenting alls.

På spårvagnen kommer ångesten. Jag funderar på om jag är hungrig, nej jag åt nyss. Törstig, nej jag drack nyss. Trött, lite kanske. Är det boken jag läser, kanske. Jag känner för att skrika rakt ut - för att döva tystnaden. Jag andas i fyrkant. Jag blir rädd att det kanske inte fungerar. Det fungerar. Det fungerar alltid.

Vad finns det egentligen för mening i att klara sig själv. Varför ska man vara så förbannat självständig och fri och mobil. Det är så jävla tragiskt alltihop. Här sitter vi i våra ettor och tvåor och somnar ensamma och tomma och vaknar ensamma och tomma och åker till skolan och jobbet lika ensamma och tomma, fast då tillsammans med en massa andra ensamma människor, lika tomma som du och jag och vi allihop. Och väl där sitter vi ensamma och tomma i våra bås, våra skrivbord, eller vid/på våra maskiner och lyssnar på ensamma tomma människors prat och sång på en radiostation som blev tråkig redan innan den blev påkommen.

Vad finns det för mening i att åka världen runt om man gör det ensam. Vad finns det för mening att skaffa vänner om de ändå flyttar iväg och är självständiga på annat håll, i andra ettor, lika tomma som de förra. Vad finns det för mening i att försöka träffa andra om det ska kännas kravfyllt och ångestdämpat och oengagerat. Där sitter man med sina tommar lattar på ett café fullt av tomma människor som förgäves försöker fylla tomheten i sällskap med andra lika tomma människor, och sen åker man hem till sitt. Var och en, hem till sitt. Till de tomma lägenheterna man försöker fylla med materiella ting utan egentligt värde, med blommor och katter och fina gardiner och en rolig namnlapp på dörren.

Vad finns det för mening i att kramas om det ändå alltid är när man säger hej då. Vad finns det för mening i att försöka allt man kan när man ändå inte har någon aning om hur man ska gå till väga. Vad finns det för mening i att äta god mat om man inte äter den tillsammans med någon som njuter lika mycket. Vad finns det för mening i att ha kunskaper och förmågor och leenden och intentioner om man ändå kommer hem till sin tomma ensamma lägenhet - till de tomma bruset från kylen och frysen, till det ensamma suset från datorn och fläkten.

Vad finns det för mening i att försöka när man ändå är så tom på självkänsla och full på egoism, när man inte vet vem man är och vad man vill och bara flyter med och mot och på och runtomkring, plaskandes hejvillt i kaffesumpen som kallas livet. Livet - det ouppnåeliga ting som alla pratar om men ingen har stött på. Lika främmande som andra solsystem, lika magiskt som stjärnfall, lika ensamt som pluto. Pluto som inte ens kallas en planet längre.

Vad finns det för mening i att kalla livet för livet när livet inte ens är ett liv.

Stuff

Jag fikade idag (igår) och det var det bästa som hände på hela dagen. En fågel satt på fiket. Vi drack kaffe och det var varmt som tusan. Hela mötet var alldeles okrävande och avslappnat och gjorde mig glad.

För ett tag sen började jag föra drömjournal på en annan site (ld4all.com). Vet inte riktigt varför jag inte publicerar det här också. Det känns väl skönt att vara lite utspridd, och så skriver jag på engelska där också. Nu tänkte jag dock kopiera hit gårnattens dröm:

An apartment. I apparently have a girlfriend with me. There's two other people there. We're in the living room. We're drinking wine.

Now we're in the kitchen getting more wine.

I realize my mom was my age once. She was young once. I realize we've all experienced the feeling of being a young adult. I am not alone in this.

We're outside walking on some pavement in an area i recognize in the dream but is totally unknown to me in reality. In the dream I remember it as a feeling of childhood. It's warm and summer and there's terraced houses.

Suddenly there's bees. I am a bit phobic. They're on me. I try to shake them off. It doesn't work. I look down on the pavement. There's newly hatched bees crawling out of cocoons. They're on my shoe. I realize they're totally harmless but I don't get any less scared. I wake up.

Jag lyssnar på Murcof och drömmer om att sitta på balkongen och röka och dricka vin med någon i sommarnatten. Till dess gör jag det ensam. Pratar för mig själv och lyssnar på fåglarna i soluppgången.

Minnen

Jag vill skriva något, men vad är poängen. Jag orkar inte ens radera meningar jag inte tycker om. Det får stå som det blir i första vändan trots att det vänder sig i magen när de inte passar in enligt mig. Jag lyssnar på Babel-soundtracket igen. Jag försökte bryta av med green day, red hot chilipeppers och winnerbäck igår. Åkte inlines och drack islatte och tyckte det var trevligt. Det slutade med att jag hamnade i stan (där det för övrigt inte går att åka för det finns bara kullersten) och trillade över spårvagnsräls lite sådär snyggt och fick ett skrubbsår på handen. Satte mig på en gräsmatta och rökte och drack latte och såg mig omkring och upptäckte att det bara satt par eller grupper överallt. Jag kände mig genast irrationellt ensam och uttittad och åkte hem.

Funderar på att helt dramatiskt raka av mig allt hår bara för att få någon slags förändring i tillvaron. Jag tror inte att jag gör det. Varför skulle jag.

Min bröstkorg har varit megastel i flera dagar och värker och värker och jag kan inte slappna av. Jag borde slappna av. Jag lyssnar på babelsoundtracket. Jag har iallafall köpt mig en ny hudlotion som är bättre än dove-skiten jag hade innan.

Jag såg halva Amelie-filmen idag. Den påminner för mycket om svunna tider. Jag blir ett moln av kärlek när jag ser amelie le. Inte ett dugg manlig. Att ha ett skrubbsår är lite manligt iallafall. Det är det där med balansen jag inte kan. Ingen annan heller verkar det som. Fast jag verkar ha stora problem med det, eller iallafall ha förstorat upp det. Äsch, skit i det här stycket. Det är som Ann säger. Människor som mår dåligt klarar man inte av.

Jag vet inte hur andra har det. Jag tänker på ökenblommor av någon anledning. Jag känner ett växande behov av att vandra. Jag vet inte. Jag hatar att jag börjar varje mening med jag. Jag hatar att jag måste klaga på det jag skriver. Ingen tycker om en klagare. Jag gör det bara värre och värre jag borde sluta skriva.


När folk får uppenbarelser och förstår hur livet fungerar eller vad meningen med universum är eller liknande saker - då är det oftast väldigt simpelt.

Jag har faktiskt sammanställt en antologi nu. Den ska jag fila på ett tag med hjälp av snälla människor som vill läsa den och sedan skicka in så jag också kan bli ett refuserat och oförstått geni.

Blindness

I get it now you know. I don't deserve it. The luxury of comfort, love and security. Who could ever stand something as self obsessed as me. And it's funny how I have two perfectly working eyes but can't see what's spelled out for me. I want to say I'm sorry for the things I did not see, hear, and for those things I did see and hear but did not understand. Blinded by... something. Maybe. Blinded by confusion and denial. I don't know. I lied before. I don't get it. I don't get it at all. Not now, not ever. Yet I try. I have to try. There is nothing else I can do. Eventually I will succeed, or I will succumb to the complexity of it all.

Does history repeat itself? Yes. The people who learn will die at one point and the new people will have to learn the same things all over again. Does history repeat itself for the same people? Sometimes. They say it has something to do with refusal to admit fault. Hopefully that's not me.

Bot

Hur var det nu med förlorad kärlek. Tiden läker alla sår? Tre år senare känns det inte lika uppmuntrande. Varför är du kvar i min hjärna? Varför dyker du upp varje dag? Vad är det jag har missat, vad är det jag har glömt? Jag har gjort allt. Jag har gått vidare. Jag har varit arg, ledsen, förbannad och besviken. Jag har ältat allting tusen gånger om. Jag har slutat älta. Jag har munnits, begravt, grävt upp, begravt igen. Jag har eldat upp alla minnen och erkänt att det gör ont än. Jag har analyserat, tänkt, känt efter, känt bort, känt om och igen och det har blivit sommar tre gånger. Varför är du kvar? Varför är du kvar? Vad är det för lappar jag ska pussla ihop. Vad är det för människor jag ska träffa. Denna oändliga prövning går över mitt förstånd. Det finns inga logiska svar. Det finns inga svar. Vad är det jag har glömt? Jag vill be till en högre makt. Jag vill kräva ett slut. Jag vill kräva en början. Jag vill inte tycka att alla människor är jobbiga att röra vid och bry sig om. Jag vill att det ska ta slut. Gud(ar), gör så att det tar slut. Gör så att evigheten innefattar andra än mig själv. Gör så att tid inte bara är något som går, utan är något värt att minnas. Gör så att det finns ett syfte med min existens. Amen.

Frihetsberövad konst

Jag skulle vilja vandra runt hela dagarna med block och penna och skriva om det jag ser, känner och hör. Äta och dricka en massa saker. Helst planlöst, med olika planlösa människor som har sina egna skrivblock och föreställningar om livet. Jag känner mig alldeles för fattig för att gå utanför lägenheten. Det kostar pengar bara att existera utomhus.


Jag läser en självbiografisk bok av en manodeppresiv kvinna. Jag suktar. Suckar. Skuttar. Molnen är fina. Persiennerna är neddragna. Jag lagar halvfabrikat och klagar på smaklösheten. Jag sucksuktar. Grämer mig. Dricker kaffe jag inte ens vill ha bara för att ha något att göra. Folk säger att det bara är att göra saker. "Men gööör något då." Jag kanske inte är som ni. Jag kanske fungerar på ett annat sätt. Jag får inte inspirationen och motivationen till det där. Jag blir inte oerhört rastlös av att sitta vid datorn. Jag behöver en annan metod. Eller en slump som förändrar allt.


Jag känner mig frihetsberövad. Drar upp persiennerna.

Jag sätter mig vid havet och gråter en stund

Jag gjorde en låt idag
Ladda hem mig

Jag sätter mig vid havet och gråter en stund
här kan jag finnas till

Jag har köpt mig en kaffe för en tretti spänn
som jag njuter av i fred

Jag gråter och röker mig en cigarett
som jag har rullat själv

När tårarna rullar så blir jag mig själv
jag älskar att vara här

Det väl gör inget om man gråter en stund
det är väl sådär som livet är



Jag sätter mig vid havet och gråter en stund
jag älskar hur livet är

Timmarna går och dagen blir kväll
och måsarna fler och fler

Solen går ner över hav och moln
och det glittrar precis som guld

Jag älskar när havet får mig att le
när det får mig att finnas till



Jag sätter mig vid havet och gråter en stund
här kan jag finnas till

Det väl gör inget om man gråter en stund
det är väl sådär som livet är